annaieket

Här traskar man glatt fram i ösregnet, med Barbados ringande i öronen i vanlig ordning, och vad får man se? Jo, runt kröken, 15-20 meter bort, står tre bamsiga vildsvin som bökar runt på skogsvägen. Jag tvärnitar och då får de syn på mig. Genom huvudet far tankarna - Hinner jag få upp kameran? Verkar de aggressiva? Finns det ungar i närheten? De är ju MYCKET större än man tror! Då börjar de springa MOT mig! Hjälp! Är det inte meningen att de ska bli rädda för mig? Jag slänger ut med armarna men får inte fram ett ljud. De stannar upp, tittar lite mer på mig, men verkar tycka att jag nog inte är värd besväret, så de viker av in i skogen. De verkar inte det minsta rädda, utan går bara lugnt iväg, riktigt ignorerar mig faktiskt. Jag ringer Bengt och berättar. - Hur stora var de? undrar han. - Tja, som schäfrar, svarar jag. - Det var väl ingenting, säger han lite överlägset. Jag har sett flera som hade nått upp till bröstkorgen på dig! Och just då, i det ögonblicket, var jag väldigt nöjd "schäferstorlek". Hade de varit större så hade jag nog legat avsvimmad på skogsvägen, och detta hade inte blivit skrivit, inte än i alla fall.

Jag fick faktiskt upp mobilen till slut, men darrade och hann inte med, men denna bild från internet får visa hur det såg ut. Tänk bara bort smågrisarna så är det på pricken likt!